Sårad Ängel

Imorgon blir det dödens dag, inte så att jag ska möta djävulen, men nästan. Det är matteprov imorn! Ett nationellt sådant. Jag blir ju inte alls nervös här, nejdå.. Matte C till råga på allt. Det värsta är att jag är rätt bra på matte ( Tur för dig tänker många då) Men tro mig, de tär jobbigt, för då har man pressen på sig på något sätt.. Från olika håll. Både utifrån, men mest från mig själv, och kanske är det det som egentligen är det värsta av allt. Att sätta press på sig själv. Man gillar inte att svika sig själv. Det känns inte bra.

Men hakuna matate var det ju. Jag får bita ihop. Och inte klaga. Det kunde ha varit värre. Men jag tror alla någon gång har kännt psykologisk smärta så att säga. Det gnager i magen, och på ett sätt känns detta matteprov som det viktigaste i världen. Hur det nu kan vara det, jag menar det är bara matte ju..

Nog tjatat om mina i-landsproblem. Jag får helt enkelt bita ihop. Positivt tänkande har jag dessutom lärt mig i helgen så det had eju varit underbart i fall jag dessutom skulle kunna använda de nya kunskaperna. Fast det känns lite som den redan har flygit ut ur hjärnan. Så känner jag ofta, som att man lär sig något och sedan försvinner det. Det är ju värdelöst. Jag hade velat minnas kloka saker. Istället är det massa onödigt tjafs som åker runt där bland kopplingarna. Typ tankar om vilket godis jag egentligen ska äta på lördag. Fast lördagen är rätt viktig;) Eurovision och allt ju! Inte för att jag kan något men sällskapet är det viktigaste:)

Usch vad klyschig jag låter. Stavas det förresten så?

Nej, nu gäller det här. Att kämpa och göra sitt bästa. Klyschorna gör sig påminda igen.

Slutsats: ibland känns det som om hela livet är en samling klyschor..

Nog talat om detta, godnatt (eller något)