Sårad Ängel

Om det är någonting som betyder mycket för mig så är det badminton. Inte bara sporten i sig utan allt däromkring. Sporten i sig är riktigt rolig. Jag älskar att spela. Det är kul och avstressande. Jag är tävlingsinriktad. Jag har svårt att bli arg och få ut mina aggressioner i vanliga fall så med sporten kan jag få utlopp för diverse utbrott och skrik. Jag är två olika personer utanför och på banan. Man måste få utlopp för sina känslor tror jag. Annars sprängs man. Jag har sprängts under perioder så jag hållit upp med badmintonen.

Alla vänner på träningarna är underbara. Olika åldrar är vi i vår grupp. Mellan typ tio år till femtio eller något. Både killar och tjejer. Och kul har vi. Jag skulle kunna skriva så mycket mer. Men innebörden går inte att få ner i ord. Man kan göra ett försök. Det skulle dock inte bli lika bra i text som verkligheten är.

Att börja tävla igen nu till hösten ska i alla fall bli underbart kul tycker jag. Jag längtar. Både till matcherna, men även till gemenskapen mellan dem. Tänk om det kunde bli lagSM igen. Då vill jag vara coach igen. Det var en underbar helg.